Bushido
Trots
att dessa krigarband från början i
princip var föga mer än rövare
och legosoldater utvecklade de tidigt en
hederskodex kallad Bushido.
Denna kodex innehöll i sin tidigaste
betydelse främst regler vad man fick och
inte fick göra i strid. Att medvetet
döda en häst eller själv fly
från strid räknades fegt.
Lojalitet, ära, heder och skam styrde
krigarnas liv.
Gempei-kriget
Genji
= kinesiska för släktnamnet
Minamoto, vita fanor
Heike = kinesiska för släktnamnet
Taira, röda fanor
Ji = klan, Ke = familj
Gen+Hei = Gempei
Under
denna tid var de tre mäktigaste
samurajklanerna Fujiwara, Minamoto och Taira.
Den förstnämnda hade stort
inflytande över hovet, de andra
två hade mäktiga armeér.
Efter ett inbördeskrig år 1156
gavs en befälhavare vid namn Taira
Kiyomori en plats vid hovet. Detta
upprörde Fujiwara och "dess tänder
och klor" Minamoto. När så
Kiyomori fortsatte att stiga i rang
jäste missnöjet och år 1160
gjorde 500 Minamoto-samurajer uppror,
anföll det kejserliga palatset,
låste in kejsaren Nijo och kidnappade
den tidigare kejsaren Go-Shirakawa (nej,
inget släktskap med Aikidoklubbar
här i norr...).
Tairaklanen anföll utan tvekan och efter
en månads hårda strider stod de
som segrare. Straffet mot Minamotoklanen var
mycket hårt: Alla vuxna inom
Minamotosläkten avrättades, endast
en gammal man som inte deltagit i
stridigheterna tilläts överleva.
Barnen inom klanen förvisades till olika
kloster eller adopterades in i
Taira-hushåll (!). Med denna drastiska
åtgärd tyckte sig Tairaklanen ha
krossat sin värsta fiende
men...
År
1180 hade barnen växt upp och under
ledning av Minamoto Yoritomo anföll de
återigen Taira. År av hårda
strider följde innan det avgörande
slaget föll 1185. Detta var
överaskande nog ett sjöslag, vid
Dan no Ura (vid Shimonoseki), där
Tairaklanen med den kejserliga familjen
ombord försökte fly men hindrades
av Minamoto. Slaget vanns av Minamoto och den
kejserliga familjen och många av Tairas
befälhavare hoppade till en säker
död i havet. Nedtecknat i Heike
Monogatari ("boken om Taira") står det
att "vattnet färgades rött av de
dödas blod och färgämnet
från Tairas flaggor".
Minamoto
Yoritomo lät sedan döda alla sina
övriga rivaler (även sin
alltför populäre bror, Yoshitsune
och dennes vapendragare Benkei) och
instiftade det första Shogunatet som ett
försök att ena landet. Det blev
dock ingen längre vapenvila ty Yoritomo
dog år 1199 och ingen själklar
efterträdare fanns. Trots att en ny
Shogun
tillträdde började mindre krig
mellan rivaliserande länsherrar att
bryta ut.
...
och orädda krigare ...
Från
att ha varit beridna, tungt bepansrade
bågskyttar (medeltida stridsvagnar)
förvandlades samurajernas roller i
strid.
Mongolinvasionerna
Vid
denna tid hade mongolerna
lagt inte bara Kina utan även
större delen av asien och östeuropa
under sitt styre.
1274:
15.000 man anföll. Öarna Iki och
Tsushima intogs. Huvudstyrkan anlade vid
Hakatasundet på ön Kyushu.
Då det inte hade varit något
större krig i Japan sedan Gempei-tiden
fanns det få stridsvana Samurajer. De
var dock väl tränade och ivriga att
visa sitt mod. Hjältemodiga Samurajer
dog i drivor i sin jakt på
mongolhuvuden. Efter stora förluster
inledningsvis anpassade sig snart Samurajerna
till de stridssätt som behövdes
för att möta de
väldisciplinerade mongolerna och
kineserna. Mongolerna hade svårt att
landsätta krigare och tvingades ligga
kvar i sina skepp. Efter en längre tids
strider drog så en storm
in*
och krossade en stor del av flottan mot
klipporna. Mongolerna gav upp och
återvände.
Efter
att mongolflottan dragit sig tillbaka
återtogs snabbt förlorat
område. Japanerna fruktade dock en ny
invasion och ett gigantiskt projekt inleddes.
Stora militära styrkor förlades
på Kyushu och en mäktig
försvarsanläggning byggdes runt
hela Hakatasundet. Mängder av små
båtar samlades.
1279:
Två mongoliska krigsflottor om totalt
150.000 man kom från Korea och Kina.
Den första flottan anföll
Hakatasundet och gick rätt in i gapet
på de väntande Samurajstyrkorna. I
numerärt underläge men väl
förberedda och med murar och
småbåtar till sin hjälp
förhindrade Samurajerna återigen
mongolerna att landsätta nog med trupper
för att inta ön. Ständigt
utsatta för räder från
små båtar, eldattacker och med
ruttnande båtar och sjukdomar
härjande ombord var till slut den
mäktiga mongolstyrkan tvungen att dra
sig tillbaka ut på öppet hav
för att invänta den kinesiska
flottan. Som ett svar på japanernas
böner om gudomlig hjälp kom
så ännu en gång en storm.
Denna var oerhört stark och svepte fram
utan nåd. Större delen av de
båda mongolflotterna sjönk och
få överlevde. Prästerskapet
var inte sena att framhäva sin
betydelsefulla roll i att frammana denna
Kami-kaze.
Kustförsvarsberedskapen
underhölls ända till 1312 men
mongolerna hade lärt sin läxa och
återkom aldrig en tredje gång. I
och med de båda invasionerna fick
japanska fältherrar upp ögonen
för modernt stridssätt och
började låta sin
vältränade och stridsvana
krigarklass slåss i små
samövade enheter beväpnade med
spjut, svärd och naginata. Stor vikt
lades vid att studera kinesisk krigstaktik
("Sun Tzu, Krigets konst" mfl.).
*Att
en storm jagade bort mongolerna vid det
första anfallet är troligtvis en
myt. Enligt många historiker var denna
första "invasion" bara ett test
inför den riktiga och någon storm
nämns inte i något samtida
dokument utan först efter den andra
invasionens Kami-kaze.
De
krigande länens tid
(1467-1568)
Taktiker
insåg snart att det bästa
sättet att besegra en beriden och tungt
rustad Samuraj
var att skicka en mängd fotsoldater emot
honom. För att skydda sig mot
sådana attacker behövde de beridna
Samurajerna närstridsvapen med
bättre räckvidd än
svärdet. Naginata, no-dachi och
framför allt yari blev
favoritvapnen.
Efterhand
kom nya stridssätt som banade väg
för att Ashigaru
med yari och musköter började kunna
spela en allt större roll på
slagfälten.
Samurajernas viktiga roll i strid minskade i
takt med att musköternas utbredning
(från ca år 1550).
Daikyu,
musköt, yari, fanbärare, dai-sho,
naginata
Krigareliten
började då istället
förfina sina närstridstekniker och
skolor i användandet av Uchi-gatana,
Naginata,
Yari
etc. blommade upp runt om i
landet.
Länsherrarna,
Daimyo,
höll sig med stora arméer och
uppmuntrade sina soldater att studera
svärdskonst.
Svärdsskolor
De
tre främsta svärdsskolorna vid
denna tid var:
- Tenshin-shoden-shinto-ryu
grundad av Iizasa Choisai
bland eleverna fanns Tsukamoto Bokuden och
Muso
Gonnosuke
- Aisu-kage-ryu
grundad av Aisu Ikosai
berömda elever: Kamiizumi Ise-no-kami
Hidetsuna, Yagyu Sekishusai och Marume
Kurando
- Itto-ryu
grundad av Chujo Hyogo-no-kami
Nagahide
bland eleverna fanns Kagehisa Ito
Ittosai
...
till svärdsmästare
Efter
att Oda Nobunaga varit den förste att
ena Japan men mördats kort därefter
tog det militära geniet (som startat
karriären som ashigaru!) Toyotomi
Hideyoshi över rollen som Shogun. Nu var
det i stort sett fred i riket -men hur
behålla den när en stor del av
befolkningen gick omkring beväpnade?
År 1588 verkställde Hideyoshi ett
beslut kallat "Svärdsjakten", detta
innebar att alla vapen förutom de
tillhörande samurajer skulle beslagtas
och smältas ned för att
framställa en gigantisk
Buddha-staty.
Nästa steg var att skicka en stor del av
samurajerna utomlands för att
erövra Kina (!). Första steget
skulle vara att inta Korea. 1592 sändes
300.000 man iväg. Trots stora
framgångar i de flesta striderna till
land blev invasionen ett fiasko. Sjukdomar
och svält tärde hårt på
japanerna och den överlägsna
koreanska flottan skar effektivt av
möjligheterna att förse krigarna
med förnödenheter hemifrån.
1597 gjordes ett nytt försök med
150.000 man, dock med liknande
resultat.
Det
faktum att krigen gick mycket dåligt
(få krigsbyten och inga nyerövrade
landområden att dela ut till de
återvändande hjältarna) och
att Hideyoshi dog skapade oro i Japan.
Strider om vem som skulle bli näste
Shogun bröt ut och kulminerade vid
slaget om Sekigahara, år 1600. Tokugawa
Iyeyasu ställdes mot Ishida Mitsunari.
Totalt var 154.000 trupper ute på
slagfältet och ytterligare 30.000 stod i
beredskap. Striderna utkämpades i
störtregn så musköter var
värdelösa.
Edo-perioden
(1603-1868)
Efter
de inre striderna under Muromanchi-tiden
enades Japan under Tokugawa-Shogunatet och
isolerade sig från resten av
världen.
I
denna relativt lugna tid gavs krigarna
möjlighet att utveckla sina
stridskonster.
Eftersom
tecknet på att en krigare hade
uppnått rangen samuraj var att han fick
bära DaiSho
var det även naturligt att han skulle
lära sig bemästra dem. Efter hand
blev så förmågan att hantera
svärd den mest utbredda och
därigenom bäst ansedda
stridstekniken.
Redan
före 1200-talet hade svärdsskolor
dykt upp men det var alltså inte
förrän på 1500-talet som
svärdet fick sin nästan gudomligt
upphöjda position.
Miyamoto
Musashi
Det
var under denna tid Miyamoto Musashi (1584-?)
levde och karvade sig ett rykte.
Han
vann sin första svärdsduell som
trettonåring och förlorade ingen
(lär dock ha gått en oavgjord,
Gonnosuke...) av de ca sextio dueller han
utkämpade efter detta. Han stred ibland
med ett svärd i varje hand och avbildas
oftast så.
Han
avslutade sin karriär som kringvandrande
svärdsman efter att år 1612 ha
besegrat Sasaki "Ganryu" Kojiro (legenden
säger att Musashi använde ett
träsvärd han täljt från
en åra...). Musashi drog sig då
(29 år gammal) tillbaka till ett
eremitliv för att söka
Svärdets Sanna Väg och sägs ha
funnit denna tjugo år
senare.
Som
sextioåring nedtecknade han sitt livs
erfarenheter i boken Go-rin-no-sho (En bok om
fem ringar). Denna bok är numera en
bestseller, läst och analyserad av
såväl kampsportare som
börsmäklare. Denna bok och Eiji
Yoshikawas bok om Musashi (utgiven 1971, 1989
hade den sålt över 120 miljoner
exemplar...) har båda bidragit till att
göra Miyamoto Musashi till den mest
kände svärdsmannen genom
tiderna.
Grundandet
av Kendo
Till
skillnad från de flesta andra av dagens
kampsporter utvecklades Kendon under tidigt
sjuttonhundratal (Karate, TaeKwonDo, Aikido
etc grundades inte förrän under
1900-talet).
Kroppsskydd
vid svärdsträning
Att
studera på svärdsskolor var
långt ifrån ofarligt, svåra
skador och dödsfall hörde inte till
ovanligheterna.
Träningen förberedde dock krigarna
för riktig strid och mottot för
denna tidiga Kendo var "Seger betyder
överlevnad, förlust innebär
död".
År
1711 införde så en mästare
vid namn Naganuma Shirozaimon Kunisato, vid
svärdsskolan Jiki Shinkage, Koté
(handskar) och Men (hjälm) som
obligatorisk utstyrsel under
svärdsträning. Dessa skydd hade
visserligen redan används av flertalet
skolor men i begränsad
omfattning.
Kendons
grundare anses dock vara Nakanishi Chuzo
Tanemasa som i mitten på 1700-talet
grundade en egen svärdsskola.
Nakanishi
Chuzo Tanemasa
Eftersom
Chuzo tyckte de många
skadorna/dödsfallen under
svärdsträningarna var onödiga
"uppfann" (förbättrade befintliga)
han föregångarna till våra
dagars Koté och Shinai och krävde
att alla hans elever skulle använda dem
under vissa träningspass. Många
elever uppfattade dessa nymodigheter som
tecken på feghet och sökte sig
till andra skolor.
Större
delen av eleverna uppskattade dock
möjligheten att med full kraft kunna
utföra sina tekniker utan att
behöva oroa sig för sin egen eller
motståndarens säkerhet. Det nya
sättet att träna spred sig snart
till andra skolor.
Utrustning
Efter
att ca år 1760 ha förädlat
Koté och Shinai fortsatte Nakanishi
att utveckla fler och bättre
utrustningsdetaljer. Nästa steg blev Do
och sedan ännu en förbättring
av Shinaien. De nya övningssvärden
(ursprungligen gjorda av 16-32 st
tygklädda bitar bambu) gjordes nu av
fyra polerade och välbalanserade
bamburibbor ihophållna av skinnremmar
och kallades Fukuro Shinai.
Vid
denna tid (1770) standardiserades även
Shinaiens längd och vikt till mått
som hålls än i dag.
Kendorustning,
Bogu, ca 5 kg...
Då
det fortfarande blev en hel del skador
infördes så Tare (underlivsskydd)
och succén var ett faktum. Samurajerna
kunde träna med full kraft och
svärdsskolorna blomstrade.
Mer än 600 olika skolor sägs ha
funnits vid denna tid.
Spridning
Under
1800-talet blev det lättare för
icke-samurajer att få träna Kendo
och år 1871 infördes det som
obligatoriskt skolämne i alla japanska
skolor. År 1872 ändrade sig
regeringen och ansåg plötsligt att
svärd enbart skulle hanteras av
militärer. Det tog dock inte så
länge förrän Kendo åter
var obligatoriskt i skolorna.
Tonvikten
lades på de mentala, moraliska och
fysiska värdena i att träna
krigskonster.
I
och med införandet i skolorna vaknade
också intressen att göra Kendo
till en sport (från att ha varit enbart
inriktad på träning).
Ovanstående
fakta är hämtade ur böckerna:
"Japan, levande tradition", "Kendo, The
definitive guide", "This is Kendo", "Samurai
Warfare", "Arms and armour of the Samurai",
"Samurai -the warrior class of Japan" mfl.
Text: Magnus Johansson, 1997.
Uppdaterad 2000
Kommentarer, frågor eller
klagomål mailas.
