|
********************************************* |
||
|
||
|
********************************************* – Må Gud välsigna dig! Den frasen hör jag ofta ett par tre gånger innan jag kommit fram till jobbet en morgon. Först är det grannen mittemot där jag bor, don Beto, han har nästan alltid sin dörr öppen och fiskar efter folk att prata med. Han är pensionerad och har bott med sin familj vid gatan i 30 år. Han hälsar på allt och alla. Vi växlar några ord och det slutar det alltid med att han säger “Må det gå dig väl. Gud välsigne dig.” Sen passerar jag grönsakshandlaren, Martin, som står parkerad vid den 400-åriga kyrkan och också har en trevlig svada. Sen säger jag Goddag till mannen med mustaschen som alltid står vid livsmedelsbutiken på hörnet, nån sorts vakt är han men bär varken pistol eller machete, konstigt nog. Ibland går jag förbi stället där jag köpte kylskåpet, då hälsar jag på killen som sålde det, och till sist, i samma hus som jobbet hälsar jag på kvinnan som sålde mobiltelefonen och som brukar ropa “Hej Barbara.”(Jag kallar mig Barbara här, för enkelhetens skull.) – Det är alltså hälsandet på dom där som jag känner lite grann. Sen har vi alla dom som jag bara möter på trottoaren. Om man går rakt emot någon är det normalt att säga God dag, även till okända, åtminstone om man befinner sig på en gata med lite folk. Jag tycker mig se att särskilt dom äldre är pigga på att hälsa på mig eftersom jag är utlänning. De flesta tror att jag är från USA, eftersom det finns en hel del nordamerikaner här. USA har en militärbas, Palmerola, utanför stan, dessutom finns det missionärer samt lärare som jobbar på de tvåspråkiga skolorna. Jag brukar dock snabbt tala om att jag inte är från USA, eftersom ganska många ogillar de högljudda amerikanerna, och de prostituerade som finns runt soldaterna. – Alltså, det är ett välda hälsande, och jag kände mig rätt klumpig i början för att jag inte kunde några hälsningsfraser. För det är inte bara att kläcka ur sig Goddag, man måste ha koll så man inte säger Goddag när det är Godafton som gäller, dvs efter kl 12 på dagen. Nu börjar jag få ihop fraserna någorlunda, och det känns trevligt att så lätt komma i samspråk med folk. – Sen har vi ju det verkliga hälsandet, när man tar i varann, t ex när det kommer in kända besökare på kontoret. Kvinnor hälsar varann kind mot kind och en liten luftpuss, män hälsar ofta så på kvinnor också, men lite mera avmätt, och den minsta sortens hälsning är att ta i hand. Inget hojtande på avstånd med viftande näve, som det kan vara i Sverige. – Mycket av hälsandet på gatan hör ihop med att jag bor i en småstad, ibland känns det som om det är en förstärkt lanthandel. Särskilt där kontoret ligger är det Lantmanna för hela slanten. Det kommer in små lastbilar med majs, slitna karlar i cowboyhattar bär majssäckar på axlarna till en depå och sen går dom tvärs över gatan och spanar in det senaste i machete-väg. Machete är ett universalredskap här, duger öven till gräsklippning. Man kan se en karl stå och snagga en gräsmatta med machete, inte bekvämt, men “om det dög till farfar så duger det väl till mig”, kan man tänka. Som sagt en småstad när det kommer till handel, men en gigant när det kommer till anor. Comayagua anlas på 1500-talet och var huvudstad till in på 1800-talet. Vid Centralparken finns den enorma Katedralen som Spanien nyligen har hjälpt till att rusta upp. Här finns tre stora kyrkor till, och man kan undra hur så mycket pengar kunde kanaliseras till detta lilla land så tidigt. Inte finns det några stora katedraler från 15-1600-talet i Skellefteå inte, fastän inflyttningen förmodligen fick fart vid den tiden. (F ö var det en som frågade mig när Sverige upptäcktes? Vad ska man då svara?) Nåväl. Stan är helt formad av murar, kvarter efter kvarter. Innanför kan man ibland skymta stora trädgårdar med palmer och mangoträd, men utåt är det slätt och låst. Så har man tydligen alltid byggt här och så fortsätter det. Murar, järngrindar, taggtråd och glassplitter. En gammal kvinna sa vad jag tänkt hela tiden – det är som att bo i ett fängelse. Och tristast av allt är att folk inte verkar vilja gå ut heller. Det finns några caféer, men väldigt lite folk sitter där. Barliv finns inte heller, om man bortser från USA:arnas barer. “Det var bättre förr, sa kvinnan, för så där 30 år sen, då brukade folk en stund varje kväll dra en promenadrunda i parken och hälsa på varann. Nu sitter man hemma innanför sin privata mur och ser på TV. Hälsandet på gatan är ju förstås kvar, det tillfälliga korta mötena, men i övrigt är det murarna som talar i Comayagua. Hälsningar Barbro. (barbro.viklund@telia.com)
|
||
|
********************************************* –
O, qué calor! Det är det gängse
stönet i detta land “vilken värme!” Det är inte utan att jag blir
full i skratt. Man har gått ett helt liv i Sverige och hört folk
dagligen stöna över kyla och dåligt väder. Sen brukar dom fortsätta
prata om hur dum man är som inte bosätter sig där det är varmt och
skönt. –
Kom till Honduras och
pröva på, säger jag nu. Varmt visst, men flera timmar mitt på dan är
det alldeles för varmt. Man orkar bara masa
ett litet tag på gatans smala skuggsida, där alla andra också
masar eller sitter och säljer nånting ätbart i dammet. Parkerna är få
och sofforna upptagna. Det är hetta, damm och matos som gäller mitt på
dan. –
På
kvällen och natten är det behagligt varmt, mysigt väder, passande för
en grill eller en öl, och bara någon enstaka mygga. Men mörkret
faller kl. 18.30 och sen är det mörkt, mörkt, mörkt till kl. 5.30 på
morgonen. Det gör att dagarna känns väldigt korta för en som är van
vid svensk vår och sommar. Därtill kommer då det kriminella under den
mörka delen av dygnet. Man bör helst inte gå i den här stan när det
är mörkt, man bör åka taxi. Jag går inte ut så ofta på kvällarna,
men om jag bara ska ett par kvarter in till centrum vid 8-tiden så
promenerar jag och tar sen taxi hem. Det går bra att göra så när man
vistas inne i stan där det finns taxi, men eftersom dom inte kör på
beställning utan bara cirklar omkring så hålls dom helst där det
finns mycket folk. –
En
av mina kollegor bor 20 min från centrum, i lite mer lantlig miljö,
och har fått allt svårare
att få tag i taxi på kvällen. Bensinpriset har stigit och förarna är
inte så pigga på att tomköra på kvällarna. Han har därför försökt
skaffa egna kontakter bland förarna, med killar som har mobiltelefoner
och går med på att köra på kvällen. Lägg till detta att det inte är lätt att “gå ut”.
Dom barer som finns är väl inbyggda bakom murar och något
trevligt mingel i parkmiljö är inte att tänka på, av någon
anledning. Kanske är det som jag tänker att de rika stadsborna alltid
har velat sitta bakom murar för att inte synas för de fattiga. Och
turister som vill gå ut finns det knappt några. Dock har vi hittat ett
vackert ställe, en bar, med utsikt over den jättelika upplysta
katedralen. Trevligt läge, men mindre kul innehåll, frånsett ölet
– många amerikanska soldater som raggar honduranska tjejer. Det finns fler nackdelar med det tropiska klimatet –
t ex insekter. Här finns myror som vandrar fram så fort det
ligger några brödsmulor på bordet. Man måste allt diska, torka och
sköta sophanteringen noga, inte lämna nånting till sen, då har man
en myrinvasion. I datorn på jobbet
kutar ständigt pyttesmå termiter – undrar hur det påverkar
innehållet i det jag skriver? Jag klippte naglarna utomhus, sen fick
jag se att en massa småmyror kom kämpande med flisorna, vad dom nu
skulle med dessa? –
Värre ändå är
förstås myggorna som sprider sjukdomar.
Dengue är sådan, en hemsk
febersjukdom som är dödlig när man får den för tredje gången,
ganska vanlig i storstadsområdena. Myggorna förökar sig i allt sorts
vatten, t ex sånt som samlas i bildäck och skräp., och enda sättet
att bekämpa dengue är att hålla rent från
vatten – inte lätt i ett land med sådana regn och sådan oordning
som det är här. Ja sen
finns malaria i vissa delar av landet, inte så farlig som den
afrikanska varianten, men ändå. –
Sen har vi amöborna,
som man inte ska stoppa i magen. Vi har fått rådet att inte äta vitkål
och sallad, och annat som växer nära jord, för i den finns amöbor
som kan göra en rätt sjuk, om det inte stoppas i tid. Aldrig har jag hört
talas om amöbor i Sverige trots att jag säkert har jag fått i mig en
del jord i mina dagar. Jag antar att vi slipper det i Sverige eftersom
det är frost i jorden ibland. Det kanske inte är så dumt med kyla
trots allt. – Slutar med lite ljudgnäll som också hör ihop med klimatet. Här har man inte hela fönster utan glasskivor som vrids i öppet eller stängt läge. Det innebär att allt hörs hela natten, vakthundarna som skäller på folk och katter, folk som hojtar på gatan, ruggiga bilar som brummar förbi, syrsor, trastar, tuppar och små ödlor. I början vaknade jag stup i ett, men nu går det bättre, som tur var. En fördel med dessa ljud är att jag kan avläsa tiden enligt följande: ödlor och syrsor – det är natt, enstaka tupp – kl. är 2, flera tuppar- kl. 3, trastar- kl. 5. Stor mc som startas - kl. är 6.40, dags att stiga upp. / Hälsningar från ett varmt klimat./Barbro (barbro.viklund@telia.com)
|
||
|
Brev 9 Oktoberhälsning från Barbro
|
||
|
De två "vitingarna" Barbro Viklund och Agneta Brendt, ordförande i Forum Syd, besöker ett kooperativ av väverskor i en bergsby i Honduras. Familjerna lever främst på att odla majs, bönor, bananer och kaffe. Kooperativet har fått stöd av Forum Syd till att ordna kurser som ska öka deras deltagande i att öka den lokala demokratin. Hälsningar till alla jag känner
|
||
|
********************************************* På väg till kontoret gick jag in i en glassbutik och köpte en GB-sandwich, min favorit som finns här också men under annat namn. Just när jag skulle sätta glassen till munnen kommer en barfota kille i 9-årsåldern och ber att få min glass. Vad gör man? Det är rätt vanligt att barn går och tigger så här i de stora parkerna. De säger oftast "Ge mig en Lempira" som myntslaget heter här. Jag har hört att man inte ska ge till barn, för att inte uppmuntra dem att tigga istället för gå i skolan. Min lösning har flera gånger varit att ge dem en banan istället. Men nu var det min glass, den efterlängtade! Nej han fick den inte, inte den här gången i alla fall. Nu tänker jag att jag kunde ha gett honom den och köpt en ny, men då blev jag överrumplad och tvär. Det är inte lätt att handla rätt. Läser om barnarbete i tidningen. Det finns 670 000 barnarbetare (under 18 år) i Honduras, sägs det. De flesta jobbar i föräldrarnas jordbruk. På landsbygden har folk i genomsnitt 4 års skolgång. Många ungdomar utan hopp åker till storstan och enrolleras i banditligor, och en annan tidning berättar att totala antalet mördade per år är ca 900 personer. Hur många är det i Sverige? En helg var det 15 mördade i landet ,som har 7 miljoner invånare. Tidningarna har varje dag ett par foton på blodiga lik, de röda sidorna, säger man här. För ett tag en sen var vi på väg till huvudstaden i bil och kom ikapp en pickupbil där det satt två män på flaket. Två män med svarta rånarluvor och gevär. De hade inga särskilda uniformer, kunde ha varit vilka ligister som helst. Men vi körde förbi och inget verkade ovanligt. Vi tror att de kanske vaktade en stor lastbil som körde före. Det var en massa elände, men det finns trevliga saker också. Vi stödjer en organisation som heter Copinh med bl a organisationesutveckling. Copinh strider för ursprungsfolkens rättigheter, särskilt gruppen Lenca. Bland annat försöker man stoppa skogsskövling och byggandet av jättelika vattendammar. I detta land där de rika styr och kan köpa sina advokater och domare är det inte lätt för fattiga jordägare att stå emot ett uppköp. Copinh slåss för det gamla indianska sättet att äga jord tillsammans. Just nu jobbar de även med att samla pengar till en sorts kursgård, där man också ska kunna odla frukt och medicinalväxter för att skapa inkomster till föreningen och för att lära ut teknikerna. Man kan läsa om Copinh på : www.rds.org.hn. Den som vill stödja deras Utopia kan ta kontakt med mig. Nyligen har jag varit i Guatemala, i 15 minuter. Jag var tvungen att få en stämpel i mitt pass för att få vara kvar här som turist. Jag har visum till Nicaragua , men inte till Honduras. Efter tre månader måste jag vara utanför landet i 72 timmar, enligt lagen.Men det där med timmarna är inte så viktigt och vi åkte därför två personer till Guatemalas gräns fär att få våra pass stämplade. Vi hade inte tid att stanna i Guatemala så vi hade gjort en plan på hur vi skulle förklara att vi ville återvända direkt. Tullen var en lång byggnad med olika kontor. Jag fick lite krångel när jag skulle ut, saknade ett papper, men min spanska räckte bra för att klara mig ur detta med lite böter. Ute på Guatemalasidan kom jag så “plötsligt” på att jag hade glömt min dyra kamera i staden på andra sidan – jag måste ju bara få hämta den! Min yngre kamrat, som också skulle ha sina stämplar, gick med tillbaka genom tullen och förklarade att hon bara MÅSTE följa med denna förvirrade gamla kvinna att leta efter sin kamera. Jag svettades och såg förtvivlad ut och förstod knappt någon spanska alls. Läget var förtvivlat, det insåg tullarna och skulle låta oss gå tillbaka. MEN då kom de på att det fanns ett tullavtal med den närmaste staden Copán Ruinas, just där vi sagt att kameran var glömd. Avtalet gjorde att de kunde utförda ett tillfälligt papper med stämplar på. Snabbt insåg min smarta unga kumpan att vi då inte skulle få våra efterlängtade stämplar i passen, så hon började skälla på mig "är du verkligen säker på att du glömde den där i Copan!" Och jag fattade galoppen och började stappla fram att "näe ja nä, jag vet inte det kanske var i en annan stad......och jag såg så förvirrad ut att hon nästan började skratta. Och jag tänkte på att hon skällt ut mig på spanska – som jag hade låtsats knappt förstå. Men tullarna märkte som tur var inte detta och till sist fick vi våra stämplar. Då kunde jag inte låta bli att tacka dem med ett debilt leende och ett rullande "Muchas grrracias" med äkta nordamerikanskt uttal! Efter denna pärs var vi alldeles utmattade, inte kul att behöva ljuga sig förbi på detta sätt. Å andra sidan tröstade vi oss med att även det där tremånadersstämplandet är en lögn som staten hittat på. Vi insåg i alla fall att man måste satsa betydligt mer på förberedelser om man ska vara en mystisk hemlig agent och smita genom tullen. Copan Ruinas är en trevlig liten stad som ligger vid de mayaruiner som finns i Honduras. Det är pyramider med massor av läsning på. Maya hade ett eget skriftspråk och var mycket duktiga på astronomi, det finns mycket om dem i böcker på Skellefteå bibliotek. Tyvärr hann jag inte se själva ruinerna denna gång, men det blir ska bli senare. Här i Comayagua är det fortfarande varmt, fast
kallast hittills, en morgon kl 6 var tempen nere på 19,5. Då var man
lite frusen och fick fram med koftan.
|
||
|
*********************************************
Högtalarbilar har hojtat runt hela hösten i Honduras, för det är valår i år. Det är viktigt att höras och synas, för som jag nog berättat tidigare finns det bara fyra storstadstidningar – i hela landet. Opinion skapas med högtalare, radioreklam och flaggviftning. Just när jag skriver är det ett ohyggligt liv utanför, pickaupbilar lastade med rödklädda människor hojtar sig förbi. Det är dagen efter valet och liberalerna har vunnit, tror dom i alla fall, räkningen är preliminär. Det innebär att de blå, nationalisterna, snart ska lämna sina poster och det är en allvarlig sak. När det blir nytt styre byts alla ut på ett ministerium, intill sista springpojken. Det gäller också i kommunerna. Folk kan gå med i ett parti bara för att få ett kort påhugg. Det innebär bl a att allt planerande måste starta om när det blir nytt styre. Som utlänning är det inte lätt att veta vilket parti som är att föredra. Många säger att de stora partierna är rätt lika. För mig har det i alla fall varit motbjudande att höra nationalistkandidaten Pepe Lobo kräva att dödsstraff ska införas, för att komma till rätta med våldet. Detta krav och de många korruptionsaffärerna där regeringsfolk varit inblandade har nog bidragit till förlusten. Bland annat har partiet snott statliga pengar för att driva sin valkampanj. Här i stan har man haft liberalt styre i 12 år och borgmästaren valdes nu om igen eftersom han har gjort ett bra jobb. Att sitta så länge är ovanligt i Honduras. Det är nog inte lätt som politiker att gå helt ren från anklagelser om korruption, eftersom alla tror/vet att det fungerar att sticka till en tjänsteman en hacka. Vid tullövergången mot Nicaragua står en skylt: här tar vi inte emot mutor! Jag har en granne som är glödande liberal. Han berättade om hur hans far behandlades av nationalisterna på 50-talet då de var i allians med en hårdför militärregim. Bland annat blev han torturerad genom att dras i vatten i en flod. Vi har fått en ny kollega på jobbet, Osvaldo, en kille på 30 år som är utbildad advokat men fortfarande efter tre år inte har fått ut sin advokatlicens – troligen eftersom han kommer från enkla förhållanden, advokatsamfundets medlemmar väljer hellre in sina egna barn. Han jobbar frivilligt här ett tag, troligen i hopp om att få en språngbräda till att arbeta i Europa. En smart kille som också kan ovanligt mycket om Europa. Annars kan folk ungefär lika mycket som vi svenskar vet om Centralamerika: Guatemala, Belize, Nicaragua, Honduras, El Salvador. Vad vet du? I alla fall, jag gick i stan med Osvaldo en gång då han hejade på en kompis. De hade läst juridik tillsammans. Denne kille försörjde sig som “coyote” vilket betyder prärievarg, men i detta fall att han smugglar honduraner över till USA, via Mexico. Han kräver 2 000 dollar i betalning, vet inte riktigt för vad. Det bor ca 800 000 honduraner där, till stor del illegalt. Massor tvingas återvända varje år. En annan intressant bekantskap, Namir, stötte jag på hemma hos kollegan Johan – av någon anledning är det lättare att få bekanta på stan om man är i 30.årsåldern, än i min ålder! Namir är palestinier, ende son i en familj med pengar. De kom till Honduras för två år sen och har nu stans mest välskötta livsmedelsbutik med ett innehåll ungefär som Konsum i Bureå. Farfadern hade någon anknytning till Honduras tidigare, men Namirs familj har bott i Palestina. Att bo där var att vara utsatt för ständiga trakasserier från israelisk polis och militär, och familjen beslöt sig för att söka en annan framtid. Namir hade just kommit tillbaka från Spanien och var lite deppad den där kvällen hos Johan. Han är 21 år, pratar flera språk och vill helst bo i Europa. Men pappan vill ha honom här för att få hjälp med språket som Namir pratar alldeles utmärkt. Men att bo i småstaden Comayagua är inte just lockande för Namir. En så lätt sak som att gå på diskotek kan vara ett problem. Om man är son till en av stans kända rika personer kan man lätt bli utsatt för rån. Dessutom är det svårt att veta om det är pengarna som tjejerna gillar eller om det är honom. Det blommar på nytt i Honduras just nu, t ex stora träd med stora gulröda uppåtvända blommor, ett julträd, säger man här. Julstjärnor kan man också se, tre meter höga snår av julstjärnor i trädgårdar. Tempen har varit nere på 11 grader en morgon, men dagarna är varma. Nu startar kaffeskörden bären mognar ojämnt och plockas i flera omgångar. Det är rätt svalt i bergen och mycket ormar i plantagerna sägs det. En kaffeplockare tjänar rätt bra för att vara här, 8 dollar om dagen. Men troligen har han/ hon inte jobb hela året. Skördearbetare får färdas dit jobben finns. Apropå det så dricker ni väl Rättvisemärkt kaffe! En pekpinne skickad med varma hälsningar från Honduras, av Barbro. God Jul änskar jag alla, ifall det inte blir fler brev innan dess! e-post: barbro.viklund@telia.com
|
||
|
********************************************* Påsk är en stor helg i Honduras. På Skärtorsdags afton strök jag runt i Comayagua tillsammans med två svenska kamrater och en honduran och tittade på de stora gamla kyrkor som finns här eftersom detta är den gamla huvudstaden. I påskvecken är de särskilt tjusigt smyckade. Det finns alltid i varje kyrka ett par fullstora målade helgonfigurer Nu var de prydda med tyll, gärna med rosa tyll, vilket känns lite frivolt och okyrkligt för mig – det är väl det lutheranska arvet, som är så bra att skylla på. Natten mot långfredag är en festnatt i Honduras. Massor av människor går runt och pratar eller tar sig till någon danstillställning. Vår honduranske bekant, en 30årig nyutexaminerad jurist hade varit i kyrkan och fått fötterna kristligt tvättade på torsdagen, på natten efteråt gick han och dansade och på fredag morgon inledde han ett dygns fasta. Helt normalt firande, tyckte han. Stiligt sågspån Varken fasta eller dans på småtimmarna lockade mig, istället skuttade jag tidigt upp nästa morron för att se på alla som hade slitit med sågspån på gatorna halva natten. Här har man traditionen att göra färggranna sågspånsmattor på gatan inför den procession som går fram senare på Långfredagen. Kl 6 var jag alltså ute med kameran och kollade dem som låg på knä på asfalten och skapade med färgad sågspån. Man använder stora schabloner som man fyller med spån, och en del åstadkommer verkliga konstverk. Jag pratade med en kvinna som sa att hennes familj eller släkt lagt ut mattor fem år i rad. Varför, frågade jag. Av hängivenhet till Gud och kyrkan, svarade hon. Dörrknackning Men nu backar jag till mars månad då vi i programmet ordnade ett seminarium för att ta reda på hur våra samarbetsorganisationer ser på sina behov, vilket stöd de vill ha av oss. Jag ledde en grupp som diskuterade kommunikation, dvs hur man sprider information inom en förening och ut mot samhället. Vi svenskar tänker väl att det fixar man med en bunt föreningsbrev utburna av posten. Men vanligaste sättet att sprida information i en förening här är med dörrknackning. Styrelsen samlar de lokala ledarna och ber dem gå runt och berätta i sin by. Man kan också skicka ett meddelande via radio. Att annonsera i tidningar är ingen större idé, det finns bara fyra storstadstidningar och de nåt inte ut till byarna. Ett år i skola I min grupp var det en bred blandning av folk. Marta är med i den tuffa organisationen Copinh och sköter dess radiostation. Toribio är ledare i en jordbruksorganisation, Oscar studerar till lärare, sen var det några till med hyfsta bra utbildning, och så var det Rosalin. Rosalin är tystlåten liten och späd, ser ut att vara ca 22 år, om det inte vore för att hon saknar en mängd tänder i överkäken. Det visade sig att hon var 34 år och hade fyra barn varav den äldste var 17 år. Hon är med i ett kooperativ av kvinnor som gör keramik enligt gammal indiansk tradition, och har en viktig post, nämligen vice ordförande. Hennes skolgång är det inte mycket bevänt med, bara ett år i skola. Hon kan läsa och skriva, men det går långsamt. Mot den bakgrunden kan man verkligen beundra att hon tagit sig hit till detta seminarium. Nyhetsreporter Jag föreslog gruppen på sju personer att som en omväxling i programmet göra en nyhetssändning med goda nyheter, och det nappade alla på. Så en kväll stegade de upp på scenen framför alla deltagare i seminariet och gjorde sin nyhetssändning. Toribio ledde den som om han aldrig gjort annat, och blyga Rosalin var en av nyhetsreportrarna. Visserligen var det Marta som hade skrivit texten åt henne, och visserligen gick det lite knackigt med läsningen, men hon klarade debuten som nyhetsuppläsare.Imponerande! Börja gå klockan två En annan imponerande sak var hur Rosalin och tre andra kvinnor från kooperativet tagit sig till träffen. Det hade börjat kl 2 en natt med att gå i två timmar till ett ställe där de kunde få åka på flaket till en pickup, ett vanligt transportsätt här. Med pickupen kom de till ett samhälle och med två bussbyten var de framme i Comayagua klockan sju på morgonen! Det fanns inga andra bussar som skulle passa dem. Nog torde det vara det längesen en svensk föreningsmedlem satsade så mycket på att delta i utbildning. Sprida lencakultur Till den här träffen hade jag med mig en liten bok jag hittat i en pappershandel här. Den heter ungefär ” Oral tradition bland ursprungsfolket lenca i Yamaranguila”. Boken innehöll myter, talesätt och små historier. En grupp universitetsstuderande hade samlat in berättelser från gamla människor i byn som har mycket indianska traditioner kvar. Deltagarna i min grupp hade aldrig hört talas om boken trots att de arbetar i det här området, och är engagerade i lencakulturen. Främsta skälet är förmodligen att det inte finns någon bokförsäljning i deras region. Bokläsning är ingen stor grej i Honduras. Marta, vars radiosändningar riktar sig till lencafolket, blev jätteförtjust och ville att jag skulle skaffa henne en bok, och det ville alla de andra också. Som tur var lyckades jag få fram böcker till alla, och känner mig stolt över att ha kunnat göra en liten insats för lencakulturen. /Barbro
|
||
|
********************************************* - Snart landar vi i Tegucigalpa och det är alltid lika intressant, sa piloten som körde det mig åter till Honduras efter semestern i Sverige. Han var amerikan och vi startade från Miami där vi väntat i två timmar på att dörren skulle lagas. Nu sa han glatt: Det brukar flyga lite takpannor och höns omkring, eftersom landningsbanan är så liten. Nå det gick ändå bra, men han fick tvärbromsa och hydraulvätskan rann ut och planet måste dras iväg till dockning. Tur man inte är flygrädd. Nu återstod det att hitta en taxi som kunde ta mig till bussen till Comayagua. lokalkännedom och vet var dom normala, billiga taxibilarna står.för att ta den billiga bussen. Det är inte helt kul att komma med resväskor och stiga på den i ett gathörn i en fattig stadsdel. Men alternativet är dyr taxi i 13 mil, och jag har aldrig hört om någon som råkat illa ut. 30 grader varmt är det mitt på dagen, det blir jacka av för den som startat i Yttervik i plus 8 grader. Inser att jag hade semester också från värmen när jag var där. Skönt att få reglera själv med kläder. Det kan man inte här, och svetten rinner. Jag köper en påse vatten plus två apelsiner av en tjej som har ett litet gatustånd vid bussen. Hon skalar dem snabbt med en liten vevmaskin, skär dem mitt itu och lägger på lite salt och peppar som man gör här. Medan jag väntar och äter stiger en kvinna in i bussen och lämnar en lapp: Jag är dövstum och har två barn att försörja. Kan ni ge kläder, skor eller annat? Jag ger en liten slant. Svårt att veta vad man ger till. Bussen har tagit sig genom staden och vi passerar en kyrkogård. En mycket prydlig sådan för ovanlighetens skull, med plastblommor och en gräsmatta. Ovanligt at se här där det saknas vatten och de hängivna gräsmattevårdare som Sverige är fullt av. Annars är kyrkogårdar ofta tillhåll för bovaktighet. Parkerna är få och det saknas allmänna platser. I tidningarna har jag läst om skändning av gravvårdar, uppgrävning av lik och andra hemskheter. Kanske ingår gravplundring i härdandet av ungdomar som vill ta sig in i ungdomsligorna, kallade maras. Det har grönskat sen jag for i slutet av april. Då hade vi haft några torra dammiga månader. Vissa träd och buskar stod utan löv och marken var brun. Nu grönskar det och bönderna börjar vårsådden. Samtidigt drabbas en del människor av vårsvälten, som korna drabbades förr i Sverige när höet hade tagit slut. Juni och juli lär vara de månader då flest barn kommer in till sjukhus med svältsjukdomar. Jag har inte sett barn med uppsvällda magar som man kan se från afrikanska länder, men det talas om felnäring som i sin tur leder till sjukdomar. En liten by med likadana hus ligger utslängd för sig själv. Likadana hus ser man nästan aldrig. Här är var och en sin egen arkitekt. Men denna by byggdes efter orkanen Mitch 1998 av något hjälpprojekt. Sverige hjälpte till med vägar och broar, och just nu har en ny stor bro invigts i huvudstaden, Puente Estocolmo, Stockholmsbron, också ett svenskt projekt. Att återvända till Comayagua känns lite vemodigt. Programmet jag ingick i funkade inte av olika skäl som mest har med den svenska ledningen att göra. Min organisation Svalorna har dragit sig ur samarbetet och jag kommer att flytta till Arequipa i Peru för att arbeta i ett annat av Svalornas projekt. ( Det blir alltså inte Nicaragua som var tidigare planerat). Det blir mycket spännande att åka till Peru, men det känns lite konstigt att återvända för att packa och flytta. Nu sitter jag vid datorn och svettass i omgångar. Men när jag känner för att klaga går jag till fönstret och tittar ut på ett byggnadsarbete. Där står 17 karlar med korp och spade och gräver de diken och som behövs. De står till midjan i små gropar och spettar sig ned. Solen skiner, 30 grader varmt. En äldre man i stor hatt tar det rätt lugnt men de yngre grabbarna skyfflar på. Inte snabbt men segt. En grävskopa hade säkert gjort all grävning på en dag, men här har 17 personer jobb ( och usel lön) i förmodligen en vecka. Hur ska man välja som arbetsledare? Hälsningar från Barbro Epost: barbro.viklund@telia.com
|
||
|
********************************************* Resa inom Honduras - Snart landar vi i Tegucigalpa och det är alltid lika intressant, sa piloten som körde det mig åter till Honduras efter semestern i Sverige. Han var amerikan och vi startade från Miami där vi väntat i två timmar på att dörren skulle lagas. Nu sa han glatt: Det brukar flyga lite takpannor och höns omkring, eftersom landningsbanan är så liten. Nå det gick ändå bra, men han fick tvärbromsa och hydraulvätskan rann ut och planet måste dras iväg till dockning. Tur man inte är flygrädd. Nu återstod det att hitta en taxi som kunde ta mig till bussen till Comayagua. Bra att jag nu har lokalkännedom och vet var dom normala, billiga taxibilarna står, dom som tar mig till den vanliga billiga bussen. Det är inte helt kul att komma med resväskor och stå och vänta på bussen i ett gathörn i en fattig stadsdel. Men alternativet är dyr taxi i 13 mil, och jag har f ö aldrig hört om någon som råkat illa ut. 30 grader varmt är det mitt på dagen, det blir jacka av för den som startat i Yttervik i plus 8 grader. Inser att jag hade semester också från värmen när jag var där. Skönt att få reglera själv med kläder. Det kan man inte här, och svetten rinner. Jag köper en påse vatten plus två apelsiner av en tjej som har ett litet gatustånd vid bussen. Hon skalar dem snabbt med en liten vevmaskin, skär dem mitt itu och lägger på lite salt och peppar som man gör här. Medan jag väntar och äter stiger en kvinna in i bussen och lämnar en lapp: Jag är dövstum och har två barn att försörja. Kan ni ge kläder, skor eller annat? Jag ger en liten slant. Svårt att veta vad man ger till. Bussen har tagit sig genom staden och vi passerar en kyrkogård. En mycket prydlig sådan för ovanlighetens skull, med plastblommor och en gräsmatta. Ovanligt at se här där det saknas vatten och de hängivna gräsmattevårdare som Sverige är fullt av. Annars är kyrkogårdar ofta tillhåll för bovaktighet. Parkerna är få och det saknas allmänna platser. I tidningarna har jag läst om skändning av gravvårdar, uppgrävning av lik och andra hemskheter. Kanske ingår gravplundring i härdandet av ungdomar som vill ta sig in i ungdomsligorna, kallade maras. Det har grönskat sen jag for i slutet av april. Då hade vi haft några torra dammiga månader. Vissa träd och buskar stod utan löv och marken var brun. Nu grönskar det och bönderna börjar vårsådden. Samtidigt drabbas en del människor av vårsvälten, som korna drabbades förr i Sverige när höet hade tagit slut. Juni och juli lär vara de månader då flest barn kommer in till sjukhus med svältsjukdomar. Jag har inte sett barn med uppsvällda magar som man kan se från afrikanska länder, men det talas om felnäring som i sin tur leder till sjukdomar. En liten by med likadana hus ligger utslängd för sig själv. Likadana hus ser man nästan aldrig. Här är var och en sin egen arkitekt. Men denna by byggdes efter orkanen Mitch 1998 av något hjälpprojekt. Sverige hjälpte till med vägar och broar, och just nu har en ny stor bro invigts i huvudstaden, Puente Estocolmo, Stockholmsbron, också ett svenskt projekt. Att återvända till Comayagua känns lite vemodigt. Programmet jag ingick i funkade inte av olika skäl som mest har med den svenska ledningen att göra. Min organisation Svalorna har dragit sig ur samarbetet och jag kommer att flytta till Arequipa i Peru för att arbeta i ett annat av Svalornas projekt. ( Det blir alltså inte Nicaragua som var tidigare planerat). Det blir mycket spännande att åka till Peru, men det känns lite konstigt att återvända för att packa och flytta. Nu sitter jag vid datorn och svettas i omgångar. Men när jag känner för att klaga går jag till fönstret och tittar ut på ett byggnadsarbete. Där står 17 karlar med korp och spade och gräver ut de diken där väggarna ska gjutas.. De står till midjan i små gropar och spettar sig ned. Solen skiner, 30 grader varmt. En äldre man i stor hatt tar det rätt lugnt men de yngre grabbarna skyfflar på. Inte snabbt men segt. En grävskopa hade säkert gjort all grävning på en dag, men här har 17 personer jobb ( och usel lön) i förmodligen en vecka. Arbetslösheten är stor. Hur skulle man själv välja om man vore arbetsledare här? Hälsningar från Barbro |
||
|
********************************************* Barbro i Peru 15 juli 2006 Vulkan i sikte Jonbergets kala klippor har varit ett blickfång för mig i Yttervik, trots att det är ett litet stabbigt berg på bara 72 m. Nu är det annat som gäller. Första gången jag gick i staden Arequipa och fick en öppen vy över ett torg blev jag faktsikt chockad av att se den jättelika vulkanen Misti torna upp sig i ett disigt fjärran. När man då bara är van vid lill-Jonberget! Men det räckte inte med Misti, för strax intill låg ett massiv av vulkankäglor med snöklädda toppar! Staden ligger på 2 300 m och topparna är på 5700-6000 m ö h. Överväldigande! Jag har alltså flyttat till Svalornas program i Peru sedan det visat sig att samarbetsprojektet i Honduras inte alls fungerade. Skälen är många och inte roliga att berätta om, så det hoppar jag över. Efter semestern i Sverige återvände jag till Honduras för att sälja mina möbler och dra till Peru. Men hur säljer man begagnat när det inte finns ortstidningar, affischtavlor och andrahandsbutiker? Ja det blev att prata med bekanta och sätta upp små lappar på elstolparna – något som inte är vanligt där. Jag försökte smyga med lapparna så att jag inte skulle ha poliser eller andra beväpnade vakter i närheten. Vem vet hur olagligt sånt där är? Ja det funkade i alla fall, möblerna blev sålda och efter midsommar drog jag iväg till Arequipa i södra Peru. Svalorna Latinamerika hade fått en vakans på en informationsvolontär där så det passade bra att jag flyttade dit. Jag ska berätta mer om jobbet när jag kommit mer in i det. Lite förvånande var det att komma från bastun Comayagua till den svala öknen Arequipa. Sval öken låter ju lite märkligt men eftersom staden ligger på 2300 m höjd så är luftvärmen av svensk sommartyp, sådär 16-22 grader. På nätterna har jag två tjocka filtar på mig, lite skillnad mot Comayagua där ibland ett tunt lakan var för mycket. Samtidigt är solvärmen densamma, eftersom de två städerna ligger ungefär lika långt från ekvatorn. Här är det nu som kallast eftersom det är vinter, men det lär inte bli så varmt i december heller. Däremot lär det ska regna lite, några dagar. Södra Peru gränsar mot Atacamaöknen som är jordens torraste plats, och nästan hela kuststräckan Peru- Chile är ökenartad. Trots detta odlas det en hel del t ex vete, majs, grönsaker, bananer, korn, och dessutom har man kor för kött och mjölk. Det är jökelvatten från Anderna som skapar liv i områdets dalar med konstbevattning, resten är brun öken. Hur det ska gå när nu jöklarna minskar på grund av miljöförstöring kan man däremot undra. Det var lite sorgligt att lämna Honduras, jag hade ju lärt känna en del trevliga människor som jobbade för att försöka förbättra situationen där, och helt klart är att det behöver göras mycket för att få samhället att fungera bättre. En av de sista saker jag såg var två smutsiga 16-åringar(ungefär) som satt och tiggde på gatan ( medan jag drack en cappucino på ett café med låst dörr) Det gick inte bra för dem och jag funderade om jag skulle frångå mina principer och ge dem något. Men så såg jag hur de drog upp var sin flaska ur skjortan. De drack inte visade det sig, utan luktade bara, sniffade alltså. Sen satt de bortkollrade och flamsade vidare där på gatan. Hur lång blir deras framtid? Hur det ska gå till att göra Honduras till ett ordnat land. är en mångmiljonfråga. Som jag ser det gäller det att ge vanligt folk självförtroende så att de törs organisera sig och ställa krav på makthavarna. Dessutom borde över- och medelklass inse att de bör betala skatt för t ex vägar, sjukvård, utbildning m m. Men hittills lyder de bara påbuden från Onkel Sam som säger att var och en ska klara sig själv, betala för privata skolor, privat vård, universitet osv. Att majoriteten står på svältgränsen och nästan hänvisas till brottslighet det tror man kan lösas med att bygga ännu högre glassplittermurar och fler fängelser. Att stärka organisationerna var det uppdrag vi hade i Honduras, men det var inte lätt, bl a för att man även på den nivån måste kolla vart pengar tar vägen och om rätt person får nytta av satsningarna. Personligen tänker jag att det kunde vara bättre att starta en folkhögskola med utbildningar där man har stark tonvikt på att jobba öppet och demokratiskt. Det skulle kunna ge utbildning till fattiga ungdomar och samtidigt förbereda dem att göra bra insatser i samhälelt i framtiden – på samma sätt som folkhögskolor fungerade i Sverige en gång i tiden. Hälsningar. Barbro |
||
|
********************************************* Barbro i Peru 2 okt 2006 Ljud från visselpipor hörs hela tiden
här i Arequipa. Ett annat trist och riktigt ohälsosamt jobb har de killar och tjejer som hänger ut ur Volkvagnsbussar och hojtar ut vart bussen är på väg. Hela dagen står de i dörröppningen, sliter upp och stänger de skraltiga skjutdörrarna, hojtar och tar betalt- ca 1kr 50 öre kostar färden. VW-bussar och liknande är det stora transportmedlet här. Små, slitna och fullproppade med folk susar de runt hela tiden. Är man bland de sista knökas man in stående med nedböjt huvud, utan att kunna se vart färden tar vägen. Det verkar som om man här ständigt tävlar om hur många det går in i en Volkswagen. När man ser den jättestora flottan av VW-bussar och små gula taxibilar - det finns 180 taxiföretag och tusentals bilar här i stan - undrar man om inte det vore mer lönsamt och mindre avgasande att köra ett antal stora bussar, som i europeiska storstäder. Men det är förmodligen en dum svensk tanke – vad skulle då alla förare och hojtande konduktörer leva av? Det är en oerhörd undersysselsättning här, precis som i Honduras. Folk går omkring på gatorna och säljer vad som helst. Man ser ofta folk som gungar fram som stora bollar med snören på. Det är skosnöresförsäljarna som bär alla färger och storlekar på sig, i tusental. Andra säljer trådrullar, nagelklippare, godis, speglar, cdskivor, glass, pennor, ja,vad som helst. Marknaderna täcker jättestora områden och många försäljare har likartade varor – hur de kan få ihop till mat för dagen undrar jag ofta. Men det finns inga andra alternativ. Massor av människor kommer från bergstrakterna där de ofta har levt av ett litet jordbruk, i yttersta misär, och tror att stan ska försörja dem bättre. Bergstrakterna har jag sett mycket av på sistone.
Bland annat har jag varit på jobbresa i Perus näst största turistmål,
Colcadalen, som ligger på två timmars avstånd. Vi åkte med en grupp
peruaner från en annan landsdel som skulle lära sig om
informationsverksamhet i landsbygdsområden, så det blev lite turistiskt
också. En morgon steg vi upp i ottan för att åka och se på kondorer. Först
åkte vi då på serpentinvägar ner i dalen, minst Kondorerna ja, vi var sent ute på morgonen och trodde kanske att kondorerna var övervänt, att de hade åkt, eftersom de sägs flyga ut mellan kl 6-8. De väntar på att solen ska värma luften och ge uppvindar. Men den här dan var det mulet så de väntade väl precis som de ca 300 turister som hade samlats på ett ställe som heter Kondorkorsningen Vi stirrade hit och vi stirrade dit och vid niotiden såg vi den första svänga ut sina breda vingar och ge oss en uppvisning, först ett svep upp ovanför oss och sen djupt ned i de mörkblå bergsklyftorna under oss. Imponerande fågel, imponerande landskap. Fyra fåglar fick vi se allt som allt. Två slog sig ned på en sten och såg ut som om de pussades, men njaa, kanske mumsade de bara på ett stycke ruttet kött!! Uppe i bergen finns enorma stora slätter. Där är det för kallt för odling, men det växer ett envetet gräs som heter ichu och ser ut som det. Små stickiga tuvor. På det lever alpackorna och lamorna. Man kan inte förstå att gräset räcker till, även om det nu rör sig om tåliga kameldjur. De ser i alla fall väldigt gulliga ut med sina små nosar och ulliga pälsar. De vallas noggrannt av ägarna, och varje kväll tas de in i låga stenhägnader som ska skydda mot rävar. Jag förstår inte riktigt, men åtminstone alpackorna lär inte kunna hoppa så därför stannar de därinne – men ravarna borde vök kunna ta sig in? En riktigt tung färd gjorde jag upp i bergen för att vara med på en utbildning mot familjevåld – något som tyvärr är ett stort problem här. Vi åkte, två peruanskor och jag, till Orcopampa, bergsslätten, betyder det. Bussfärden tog 12 timmar och sju av dem var på en bergsväg som hela tiden var som gamla landsvägen i Yttervik, men i serpentinform. Det kändes som om bussen SLET sig upp. Vi skulle 3 000 meter upp! Att motorerna pallar för sånt, och hela bussen! Vi krängde hit och dit och det var omöjligt att sova fast det var natt. Stjärnorna glimmade och jag såg hur nära stupen vi var. Jag kände mig som Erik Gustaf Geijer i dikten: “Ensam i bräcklig farkost vågar, seglaren sig på det vida hav. Stjärnvalvet över honom lågar. Nedanför brusar hemskt hans grav.” Nåväl vi kom fram, mitt i natten visserligen. Det var iskallt i Orcopamap kl 03.00 Föraren la sig genast att sova på motorhuven inne i bussen, vi uppsökte ett hotell och sov tre timmar, under fyra tunga filtar. Sen genomförde vi utbildningen, det var ett 20-tal intresserade som nu ska vidareutbilda på sina hemorter. Jag hann se på avstånd gruvan i Orcopampa, alldeles intill stan, och fick höra att på aftnarna blåser det gruvdamm över hela nejden. Klockan halv fem var det hemfärd, tolv timmar igen, men nu utför. Det var inte roligare. Vägen lika smal och ofta sandig, det såg ofta ut som snödrev. Jag hoppades innerligt att föraren hade fått sova ordentligt där på motorn. Ett litet misstag och vi hade rullat några tusen meter. Men, tja, vi kom hem och jag sitter här och skriver. Tack, sa jag till bussföraren när jag klev av. Hälsningar till alla Barbro
|
||
|
********************************************* Barbro i Peru nov 2006 Nu har jag ätit marsvin. De uppföds i stora och små farmer, ibland flera tusen djur, för här är marsvin en delikatess och även i grannländerna. Det sägs finnas en efterfrågan även i Europa och USA. Men jag undrar om man där verkligen vill äta dem på samma sätt som peruanerna gör – dvs helstekta, som jag gjorde häromdan. Marsvinet kom in utplattat, med gapande huvud, och de små klorna stack ut åt var sitt håll. Jag visste att friterat marsvin skulle se ut så där, men det var ändå inte kul. En av bordskompisarna äcklades svårt och jag hackade snabbt av huvud och klor och la dem under servetten. Sen åt jag med god aptit av köttet, lite saftigare än kyckling. Men det var rätt flottigt och kändes som mycket arbete för lite kött. Ska jag äta det en gång till så måste jag hitta någon annan tillagning.Om nu nån tycker det låter helt galet att äta marsvin så säger jag bara kanin och hare - det anses ätligt även i våra trakter. Jag har även ätit alpacka. Den smakade rätt mesigt, nånting mellan kalv och gris. Jag hade trott att det skulle vara mera viltsmak eftersom dom går och gnager på karga bergsslätter. Okej kött alltså men ingen höjdare. Kyckling är den vanligaste maten här, stekt eller kokt. Alltid med ris och potatis till, sällan sås. Sås är man inte särskilt intresserad av i Peru. Desto mera soppor. Vi på jobbet äter oftast det som kallas meny till lunch. Då får man en stor tallrik soppa med potatis, någon liten grönsak och ett köttben i. Lite kött, mycket potatis, men hyfsat gott. Sen blir det då kyckling med ris och potatis. Om man inte väljer inälvor förstås, vilket ofta står på menyn. Precis som våra förfäder tar man till vara tarmar, hjärta, hjärna, våm, juver och lungor och gör köttgrytor. Häromveckan blev jag bjuden på detta under en utbildningsdag i bergen. Jag försökte välja ut några snälla bitar och peta en del äckliga in under riset. Hade jag blivit bjuden hos en familj hade jag väl ätit, för jag vill inte verka kräsen, men här tyckte jag att jag kunde smyga. Alla peruaner vid bordet torkade mycket noga av de bestick som de fick inlindade i en pappersservett, för att undvika matförgifning tänkte jag. Men när drycken kom, sist av allt som vanligt, då var det ingen som reagerade på att dricka ur samma mugg som redan fem andra hade druckit ur. Jag fegade igen, hävdade att jag inte ville ha den chicha (majssvagdricka) som bjöds och köpte sen en flaska vatten på gatan. Jag har inte haft några större magproblem, men ofta mindre störningar, som många av de andra svenskarna. Detta trots att vi äter rätt välllagad mat som soppa osv. Efterrätter är ingen stor grej här, men liten. Det är rätt vanligt med en skål gele eller söt risgrynsgröt till efterrätt. Konstigt nog används inte frukt särskilt mycket som efterrätt trots att det finns så många goda sorter: chirimoya, papaya, passionsfrukt, mango, jordgubbar. Men det finns ställen som serverar färska juicer på dessa frukter. Dit går jag ibland och dricker juice med empanada till. Jag köper också hem frukt och grönsaker och äter hemma morgon och kväll. Med dom stadiga luncherna behövs det inte så mycket på kvällen. Peru har viner
också men inte alls i samma klass som Chile. Här gillar man mycket söta
viner, så vill man ha ett matvin får det bli chilenskt. Dock har jag köpt
ett lantligt starkvin som är odlat på Barbro PS. Säger
bara som dom i Norran att ”all ev påtänkt uppvaktning undanbedes.
Bortrest.” Istället tänker jag fira födelsedagen i augusti 2007 i
Yttervik. Men om det är nån som vill skicka en hälsning, nåt urklipp,
korsord eller annan trevlig läsning, så vore det roligt att få.
Adressen är Barbro Viklund DS.
*********************************************
|
||
|
Brev 18 Hur är det att bo på en flytande ö av säv? Det var en av de saker som vi fick en inblick i under december när delar av familjen, Jan-Erik och Ingrid, var på besök hos mig i Peru. Vi tillbringade ett par soliga timmar på en sådan flytande ö i Titicacasjön. Vi satt på sävrullar inne bland sävhusen och lyssnade på en kunnig guide. Jag hade läst om öarna förut och tänkte att det var någon speciellt tålig sorts säv man använde, men den var faktiskt väldigt lik den som nu håller på att göra Ytterviksfjärden grön istället för blå. Här använde man den till allt, även till båtar. Vi såg flera tjusiga 10-personersbåtar (turiständamål) med drakhuvuden. Guiden sa att idén till drakhuvuden hade kommit från Thor Heyerdahl när han var där och ville lära sig tekniken,för att bevisa att Påsköborna kommit från Polynesien i sävbåtar. Från 1400-talet och framåt har folk bott på flytande öar i Titicacasjön, det var ett sätt att komma undan fiender, och mödosamt lärde man sig att överleva på fiske och små odlingar. Det finns sävöar i den jättelika sjön där man fortfarande lever ursprungligt, men de öar vi besökte låg nära staden Puno och barnen fraktades dit varje morgon för att gå i skola. Numera lever de flesta bybor av turismen, men på ön där vi satt fanns också ett blåblommande potatisland och en liten fiskodling. Vi bjöds på bröd från en liten ugn som stod på öns sävgolv, eldad med säv.. Det såg farligt ut och bränder är ett problem på öarna. Vi fick veta mycket om hur de byggs upp och förankras och jag blev verkligen sugen på att göra en vassö i Ytterviksfjärden, eller kanske ett skepp med drakhuvud! Ser ni ett sånt komma seglande där vet ni varifrån idén kommer. Från Titicaca åkte vi buss mot den gamla Incahuvudstaden Cusco. Vägen gick genom ett enormt slättland, lättodlat, men förmodligen med vattenbrist halva året. Det sägs att Incafolket, som levde på Gustacv Wasas tid, kom från dessa slätter. Under ca 150 år erövrade de ett enormt landområde, fullt av öknar och otillgängliga berg, från Ecuador till Chile. Man kan inte fatta hur det gick till. Incas var alltså erfarna krigare, men stred inbördes och var i krig när spanjorerna kom på 1530-talet och ockuperade. Svårt att förstå hur detta kunde gå till, men jag överlåter problemet till forskarna.. Vi trodde att vi hade valt en snabb buss till Cusco, men förmodligen behövde bolaget suga upp alla passagerare som var möjliga, så bussen stannade stup i ett och tog ombord kvinnor med väldiga brokiga tygpaket som kallas bultos. Oftast är dessa kvinnor iklädda sina specialla filthattar och andra typiska kläder, men de är nog moderna affärskvinnor inuti. Jag gissar att innehållet i deras bultos var kläder gjorda i Kina eller Bolivia som mer eller mindre smugglas in i Peru, och nu skulle säljas i Cusco. Under färden kom det in matförsäljare, vilket är vanligt. De säljer dricka, majskolvar, smörgåsar. Vid ett stopp kommer en kvinna in med en stor plastsäck som hon öppnar just där vi sitter. Det fanns en liten avsats där att lägga byltet på. Ut ur säcken osar den ljuvliga lukten av stekt kött, och bra förvånade blir vi sen när hon börjar svinga en styckningskniv för att stycka upp den lammstek som låg där inne! Men ingen annan verkade förvånad. En medhjälperska sprang runt i den rullande bussen och sålde portioner. Efter en halvtimme hoppade de av och tog en annan buss tillbaka. Ett levebröd förstås – men i Sverige - vad skulle hälsovårdsnämnden ha sagt? Nå, vi kom till Cusco som har en stor mängd stiliga kyrkor (vem har slitit ihop grannlåten?) och en hel del lämningar från Incatiden, men det var inte så värst bra exponerat. Några aktiva utställningsarkeologer skulle behövas där. Vi bodde på ett enkelt och trevligt hotell som hette Royal Frankenstein, där det hängde lite skräcksaker på väggarna. Vi klarade den skrämseln, men jag fick en chock nästa morgon, när jag var på väg uppför en trappa. Vid sista trappsteget håller jag på att kliva på en stor grön leguanödla! Den är ca 80 cm lång med svansen, och stirrar stint på mig.Vad kan en sån ta sig till, klättra upp på mig kanske? Jag blev stående i trappan tills ägaren kom och sa att ödlan hette Martin och var mindre farlig än taxiförarna i Cusco. Tack för det! Vi gjorde en dagsutflykt till Incastaden Macchu Picchu långt inne i bergen, och nu menar jag långt inne, och i väldigt höga berg. Förstår inte hur nordamerikanen Hiram Bingham kunde återupptäcka den 1911, snacka om väglöst land. Vi åkte tåg längs en forsande chokladbrun flod, nyregnat, och tidvis var det bara tåget och floden som rymdes mellan bergstopparna. En mycket imponerande resa, med djungelartade växter i dalen och stentorra toppar högst uppe. Sen slingrade vi med små bussar upp till Macchu Picchu, MP, och besåg den konstart som Incafolket är mest känt för (utom krigandet), nämligen att bygga med stenblock. MP är en mängd välbevarade stenhus som ligger på en platå med bergstoppar runt om. Utsikten åt alla håll är vidunderlig. Enligt senaste rön ska MP ha varit ett sommarställe för det fina incafolket i Cusco, och det är inte omöjligt. Staden ligger mycket lägre och varmare än Cusco, och på den sida av landet som vetter mot Amazonbäckenet. Också vi hade sommarväder. Just när vi väntade på bussen tillbaka och tog en sval öl började det regna. Djupt i dalen under oss skimrade två regnbågar i diset. Men det finns nog inga guldskatter kvar att söka i Peru, om man inte är ägare till utländskt kapital och gruvtruckar förstås. Semesterhälsning från Barbro
|
||
