Gagsmarks by är mycket naturskönt belägen vid ett sjösystem i nära anslutning till Åbyälven, ungefär 15 km från havet i norra delen av Västerbottens län, i kommundelen Byske i Skellefteå kommun. Byn omfattar ca: 3.700 hektar och har idag (2001) 37 bofasta innevånare. Under sommarhalvåret mer än fördubblas invånarantalet då sommarfolket kommer till sina fritidsbostäder.

Byns förhistoria är ännu inte utforskad, men fynd av en håleggad mejsel av svart skiffer och en sländtrissa av sten med borrat hål vittnar om att människor levde och verkade här redan under stenåldern - för bortåt 5000 år sedan. Vid denna tid gick havet upp till Gagsmark och sjöarna var havsvikar. Man levde av fångst och fiske.

Gåtfulla, av människohänder lagda cirklar och ovaler av sten uppe på Stavsjöheden i ett skravelstensfält 2 km öster om bebyggelsen, samt ett gravröse uppe på Liden, skvallrar om att trakten var bebodd även under brons- och järnåldrarna.

Den muntliga traditionen i byn säger att byns "grundare" eller förste bebyggare skulle ha varit en man vid namn Gack.

Gagsmark dyker upp första gången i de äldsta bevarade dokumenten i fogden Mikael Ålennings räkenskaper rörande Västerbotten år 1539. Det är i en skattelängd över den s. k. vinterskatten eller "bågaskatten", som den också kallades därför att skatten skulle erläggas i viltskinn av var och en som kunde spänna en båge. Det finns då fyra skattskyldiga i byn: Per Tomasson, Anders Ambjörnsson, Östen Svensson och Jon Hemmingsson. De båda sistnämnda förekommer också tillsammans med sex andra bönder i Skellefteå socken i en saköreslängd, därför att de måst böta 3 mark vardera för att de "skogat (jagat) i förtid", eller "skogat i en annan mans skog i förtid".

I Gustav Wasas jordabok av år 1543 återfinns Jon Hemmingsson, Anders Björnsson och Östen Svensson, men inte Per Tomasson. Däremot finns en änka Kerstin. Byn bärgar vid denna tid 72 ½ sommarlass hö och åkerarealen är 3,8 ha.
Från år 1560 finns en uppgift att byn bedrev sommarfiske tillsammans med tåmebor, åbybor och källbomarkare i havet vid Tåmeudden och Tåmeön. De hade tillsammans 7 båtar och 38 nät. År 1571 har byns fyra gårdar 17 kor, 2 hästar, 2 svin, 14 får och 12 getter.

Vid 1600-talets början tillkommer en gård och år 1605 är åkerarealen 5,4 ha, för att 1648 ha minskat till 4,3 ha (1600-talet bjöd på många och svåra missväxtår och mycket manfolk skrevs ut till de svenska stormaktskrigen). 1695 finns i byn 35 kor, 6 hästar och 53 småkreatur. Omkring år 1700 har emellertid åkerarealen mer än fördubblats, till 9,2 ha.
I en beskrivning till en geometrisk karta över byn från 1702 får man veta att många av åkrarna är "frostaktiga" samt att ängarna är mycket "vattniga". Vidare får man veta att byn har "god Timber och Wedbrand Skough, tillfälle till Tierubrännerijet. Men för nu lijten tijd sedan en del genom Skougheld afbränt. Ingen synerlig diurfångskough. Men i gråwerhmarcker kan dhe få något till sallu; lijtet fijsk inom i Träsken Wid Byen till husbehof men intet till Sahlu, hafwa ock tillfälle att fiska i Stafwträsket, om det inte wore för aflägit. Hafwa ock Qwarnar som de mahla på, till husbehof bruka ock mycket handqwarnar ibland. Denna Byen har till största fördell af Åkerbruken, Husen och Boskapen samt tierubränne - äfwen ock kunna holla en stor dehlfår och små Creatur af fångfoder, som äro löf, tallägs samt laf och rönnbark etc."

År 1749 finns det sex hemman i byn och man räknar 54 kor, 6 hästar och drygt 60 småkreatur. Tjärbränningen omnäms återigen och är därför sannolikt fortfarande lika betydelsefull som år 1702. Härtill kommer uppgifter om att man nu har både en "sågqwarn" och en "mjölqwarn, theruti alla grannarna del äga". Fiskevatten finns inte, "men någorlunda flakaland, och litet djurfång".

Till bilden av näringsmönstret i byn skall också läggas pottaske- och salpetertillverkning, sparrbilning, murtegelslagning samt i senare tider flottning, övrigt skogsarbete och kolning. Pottaske- och salpetertillverkningen synes ha spelat ut sin roll före 1800- talets mitt, medan tjärubränningen är av stor betydelse en bra bit in på 1900-talet, här liksom i många andra skogsbyar. En uppfattning om tjärans betydelse för våra föregångares försörjning får man t.ex. när man ser att Skellefteå tullkammardistrikt under ett år - 1890 - registrerar 1.626.438 kg utskeppad tjära! Den senaste tjärdalen i Gagsmark brändes 1932.

Laga skifte genomfördes i byn mellan åren 1849 och 1852.
Byn har haft två soldatrotar ( Lind och Stål ).
Byn har skola redan 1859, vilket är anmärkningsvärt tidigt. Måhända beror det på att en av byns "märkesmän", Lilla Jon Jonsson var ledamot i skolrådet i Skellefteå socken? Det första skolhuset byggdes 1877. Det brann ner 1895 och det nya skolhus som därefter byggdes brann även det - år 1905. Men det skolhus som då byggdes står fortfarande kvar mitt i byn.
Trots att byn i både andligt och världsligt avseende alltid tillhört Skellefteå, förefaller det ändå som om man i det dagliga livet under långa tider haft mest kontakter med Piteåbygden. Handelskontakterna fanns där, ("där skulle köpas både guld och brännvin"), och där söktes läkarhjälp i nödsituationer; men man döpte också gärna sina barn i Öjebyn eller Piteå. Den s.k. "Pitestigen" är därför helt säkert av mycket gammalt datum.
Sin kyrka hade man emellertid i Skellefteå ( fr.o.m. 1872 i Byske ) och "gamla kyrkvägen" över Liden - Bränntjälen - Stormoran - och längs älven mot Källbomark, kallades också den äldsta vägen mot Skellefteå.

"Kärrvägen", en genare och senare väg mot Källbomark, var byns utfartsväg under de senaste seklerna. Den var i bruk till 1928 då den nuvarande vägen över Åbyälven blev färdig.
Byn hade en blomstringstid efter andra världskriget, med intensivt jord- och skogsbruk. Man byggde ny skola och lärarbostad och det fanns två affärer och postombud. 1948/49 var åkerarealen 82,4 ha. Antalet innevånare var 217 och det fanns 17 hästar, 137 nötkreatur, 18 svin och 2 får.

1960-talet blev emellertid, här som i andra byar, inledningen till en nedgångens tid, med jordbruksnedläggningar och avfolkning. Affärerna försvann, posten och skola drogs in och barnen skjutsades till skola i Åbyn. ( från 1965 )

I dag sysselsätter jordbruket bara två familjer, posten kommer med lantbrevbärare och närmaste affär finns i Ålund, en mil från Gagsmark.

Denna utveckling till trots så har vi i byn ändå förhoppningar om framtiden.
Ett villkor för att byn ska leva vidare är att människor, och särskilt då unga familjer, vill och kan bosätta sig här. Vi anser att förutsättningarna för en ökning av åretruntboende trots allt är goda. Idag finns inga tomma hus i Gagsmark men en önskan och förhoppning är att många av de gårdar som nu används som fritidshus ska förvandlas till permanenta bostäder.
Gagsmark är ett bra alternativ som bostadsort eftersom byn ligger inom pendlingsavstånd till orter med arbetstillfällen inom industri-service och vårdyrken.

Vi är övertygade om att det även hos oss i Gagsmark finns goda möjligheter för initiativrika människor med idéer och handlingskraft att starta och driva småföretag inom skilda branscher. Vi vet att på sådana orter som vår by kan det aldrig bli fråga om stora samhällsinsatser för att skapa jobb och rädda befolkningsunderlaget, utan allt beror på enskilda människors insatser. Därför krävs företagsamhet, optimism och framtidstro för att bryta den nedåtgående trenden och skapa förutsättningar för vår by att leva vidare.

Texten skrevs av Peter Gustavsson på Skellefteå Muséum till ett informationshäfte som byn gav ut 1979 i samband med att Gagsmark blev utsedd till Årets By. Texten är något omarbetad.